Igår när jag var på väg längs Götgatan från ruta 1 till ruta 2 smög han sig upp jämte mig.
Den föredetta kärleken från septemberinlägg # 3.
-Märkligt, sade han. Att jag känner igen dig bakifrån trots alla åren.
-Märkligt, höll jag med.
Vi skulle liksom en bit åt samma håll så vi slog följe. Sedan skulle vi båda på våra alldeles egna sätt besöka något sorts gemensamt förflutet som har fått grenar och burit oss iväg i olika riktningar. Han skulle äta kalkon hemma hos den heltokiga halvamerikanskan som en gång var bådas vän och jag skulle dricka svart kaffe och ljummen folköl hemma hos Unge Junker.
Och vi pratade imperfekt och skrattade imperfekt.
Sedan ringde Hjärter Dam och hävdade å det bestämdaste att hon hade ett alldeles skinande nytt intresse för min föredetta kärlek så då pratade vi lite futurum.
Ett ganska trevande futurum jämfört med det väldigt säkra imperfektet.
Ett ganska blygt frågetecken. Ett ganska försiktigt ja.
Och en kantig kram högst uppe på krönet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar