# 43

Kommer hem till Unge Junker nollsjunollett. Vi ska äta frukost ihop är det sagt.
-Väck mig, säger han kvällen innan. Inga konstigheter.
Nollsjunollett ligger han på soffan i vitt linne, jeans och skäggstubb. Den vite mannens universella dekisutstyrsel. Vansinnig, rödsprängd blick. How I Met Your Mother på datorn.
-Vaknade du precis, eller?
-Nä.
Sedan gör jag Spotify-lista på uppdrag av eminente Hur Ska Jag Gå Hem När Allt Är Såhär? medan Unge Junker duschar. Och så ska det ju bloggas. Men inte har jag något att blogga om.
Gårkvällen vill jag inte skriva om. Alls faktiskt.
-Säg vad jag ska skriva om.
-Det eventuellt allmänmänskliga problemet att det är omöjligt att komma ihåg vad folk man träffar på krogen heter.
Han har en teori om att man faktiskt inte är kapabel att ta in information om presumtiva sexpartners innan man har bestämt sig för det allra nödvändigaste: vill jag ligga eller vill jag hellre dricka mer öl?
Jag brukar ringa till Unge Junker dagen efter och kvidande fråga vad folk heter. Det är för att jag sparar deras namn i kod i luren. Oftast blir de bara bokstäver. Ofta har bokstäverna ingenting med deras namn att göra. Naturligtvis är det meningslöst att ringa honom; om inte ens jag minns vilka jag hånglar med så är chansen ganska liten att Unge Junker gör det.
Unge Junker däremot har ett trick. Han frågar efternamn när han ska spara nummer. Hävdar att det är så han jobbar. Med kompletta namn. Och en pavlovsk betingning hos människor är att säga hela namnet hellre än bara efternamnet. För allt annat är lumpen eller polisfilm.
Hursomhelst och detta om detta.
God morgon, kamrater!