# 17

Look at this and look at us
We wonder, oh, we're wondering
I don't like to say that we are lost
Try my best in needing us

Gravida Hanna tittar uppfordrande på mig. Hon är rädd för svininfluensan och nu vill hon veta varför jag varken har eller ska vaccinera mig. Gravida Hannas barn är för ungt för att vaccinera sig nämligen. Det gör tydligen mig till ett eventuellt dödshot.
Jag säger nästan att både hennes barn och jag kommer att dö och att varken hennes barn eller jag kommer att kunna skydda oss mot det. Sedan minns jag att gravida ofta börjar gråta så jag säger inte det. Jag vänder ryggen till och räknar ut hur många kalorier jag fick i mig igår och hur många låtar jag på rak arm kan räkna upp som handlar om att längta till Kanada. Tvåhundratjugofem på ena och åtta på andra. Jag tänker att det ena nog är för lite och det andra nog är för mycket för att man ska kunna räknas som normal. Sedan säger jag:
-Hur gammal är....... den?
Och gravida Hanna suckar och himlar lite med ögonen och säger:
-Men CC! HON är tre.
-Mhmm, säger jag och tittar på handleden i den där idiotiska gesten jag gör, när jag vill dra mig ur en situation, som mimar att jag har en klocka, vilket jag inte har haft på tjugo år.
-Du jag måste dra.

Build a ladder to the sky
Sit up there and say: oh, my
Does looking down make me a queen?
All the sorrow that I see

Och på tåget tänker jag att gravida Hanna visserligen har ett och ett halvt barn men att jag iallafall kan använda skor med skosnören. Och sedan tänker jag att jag är dum i huvudet som tycker att gravida Hanna är fånig med sin influensaskräck. Jag som inte har använt klocka på tjugo år för att jag är livrädd för att fastna med handen i ett hål. Vadå för hål och varför skulle jag någonsin sticka in handen i ett hål? Och jag försöker tänka en snäll tanke om gravida Hanna men den blir så halvdan så att den nog snarare försämrar min karma.

If I ever get back down,
find a map that takes me back
through the wounded, through the wars
to a time that came before

Går hem från Södra station och det är höst och vinter på samma gång och det biter i kinden. Hemma står C och svajar mitt i vardagsrummet iklädd endast ett par enorma kalsonger och synthlugg. Han stirrar på mig med de där enorma ögonen. Som att jag är det konstigaste han någonsin sett.
-Hallå? ropar han som man gör när man är osäker på om någon är hemma.
-Ja, hallå ja, säger jag.
Han raglar in i sin grotta igen och jag sätter mig vid datorn och tänker att jag inte vet vad jag ska skriva. Sedan skriver jag ett sms till gravida Hanna och hoppas att hon ska få en fantastisk dag.

To hover bored into the sun
come back when my time is done
a mother for this childless world
an arrow of light for every boy and girl

Peace of mind.

http://www.youtube.com/watch?v=cDTW2jngNM8