Känslorna slirar. När jag skulle vara rädd blev jag arg. När jag borde sörja bubblar skrattet i mig okontrollerat. Jag hävdar att jag har satt en oåterkallelig BLOCK på svartsjuka. Jag blir våt i ögonvrårna ibland när jag tittar på Knight Rider eller Xena-The Warrior Princess men sitter tom och ointresserad genom en hel begravning.
Jag har koll på vreden. Den kan jag få att jobba för mig och inte mot mig. Jag är vän med glädjen igen, vi kan dansa oss igenom en hel natt tillsammans. De andra känslorna är svårare. De håller sig borta eller sänker mig. De kommer när de inte borde eller inte alls.
Jag tänker att jag ska bry mig om någon. Att jag ska ge honom en chans att få vara nära hela tiden. Utan undantag. Och så tillbringar jag en hel dag i handlingsförlamning. För att jag bryr mig och för att det gör ont att bry sig. Och så vill jag sparka upp flyktdörren. Sätta stopp. Sluta. Sticka.
-Det gör ont så ta bort det, säger en envis röst i huvudet. Som att smärtan i att bry sig skulle vara värre än smärtan i att kasta bort någon man tycker om.
Jag tänker att jag ska göra någonting riktigt med någon annan. För en gångs skull våga hoppa. Och så ser jag ett avsnitt av en amerikansk humorserie och blir fullkomligt knockad av en panikreaktion. Som att det där paret på tv skulle vara det absolut värsta som kunde hända mig. Worst case scenario: att vara lycklig med någon annan.
Vänder mig inåt och ber mig själv fara och flyga. Tycker liksom att jag hör ett litet förnöjt hånskratt. Men det är nog bara inbillning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar