# 22

Jag och N äter middag. Vi pratar om Idol. Jag tittar inte på Idol av ren princip så jag snackar bara skit. N tittar på Idol men kommer inte ihåg ett skvatt så hon snackar också bara skit.
N är schizofren. Hon hör röster. Två stycken. De pratar med varandra. Sällan med henne, men ganska ofta om henne. De verkar inte gilla henne så mycket. De brukar faktiskt prata om det, hur mycket de ogillar henne.
-Drygt, säger N. Att man inte ens kan bli omtyckt av sina egna låtsaskompisar.
Ibland bråkar de därinne. Skriker och svär och härjar. N är konflikträdd, hon hatar de där bråken. Hon vill gå och gömma sig. Men det är svårt att gå ifrån sin egen hjärna. Det är ont om gömställen.
Det händer att jag dyker upp därinne också. Jag gör i regel ganska konstiga saker då. Igår bytte jag ut kaffet mot sömnmedel. Det var ju inte så schysst. Jag berättar att den av mig som är på utsidan inte gjorde det. Och så tar jag en klunk av Ns kaffe.
-Förlåt, säger hon.
Och jag säger att det är ok såklart. Men jag tänker att vad fan ber du om ursäkt för? Vad skulle krävas för att få mig att ifrågasätta mina egna ögons vittnesbörd. Vad skulle finnas kvar då?
Det är svårt när rösterna talar direkt till N. Det är svårt att inte svara.
-Man är ju väluppfostrad, säger hon och ler trött. Men det är ju bara knäppisar som pratar med sig själva.
Hon gillar inte medicinen, men det är den som får henne att förstå att hon inte behöver svara rösterna. Hon vet vad alternativet till medicinen är. Hon vet vad som hände sist hon slutade ta medicin. Som tur är minns hon det inte. Hjärnan kan vara finurlig på det sättet. Den låter henne slippa minnas hur det känns att bli påkörd av ett pendeltåg. Däremot låter den henne inte glömma hur det känns att ha ont i vänster ben. Det benet som blev kvar under tåget.
Det var ett mirakel att N överlevde. Det säger alla, så därför är det så.
Men N är skeptisk ibland. Det här är inget jävla liv, säger hon.
Och det är väl så med mirakel nuförtiden.
Priset är högt. Ett liv för ett liv? Taget.