# 18

-Semantik, säger han där vi sitter på en våtkall bänk och väntar på tvärbanan.
Och jag ler, trots att jag är arg för jag är trots allt inte arg på honom.
-Med dig och mig slutar det alltid i semantik, säger jag och sedan tar orden slut.
För det jag sade alldeles nyss var inte alls semantik och det han sade sedan var inte heller semantik. Det var två väldigt vilsna röster som sade två helt olika saker.
Och när jag var där han var så sade jag det han sade men av en eller annan anledning säger jag det inte längre utan jag säger någonting annat som är svart och cyniskt och jävligt elakt.
Och jag blir rädd för att han om x antal år kommer säga det jag sade alldeles nyss och höra sig själv säga det där som en gång i tiden var otänkbart för honom att säga och höra hur svart och cyniskt och jävla elakt det var.
-Jag hatar mig själv för att jag just sa det där, säger jag. Tyst.
Och han lägger handen runt min nacke som han gör när han förstår att orden är vassa och gör ont att säga.
Och inte vet jag vem det var jag förrådde när jag uttalade de där orden om kärlek som jag lovat mig själv att aldrig säga. Mig själv antagligen.
Men resten av kvällen kommer jag höra mig själv säga:
-Ge mig ett exempel ur ditt liv där kärlek inte har varit någonting jävligt dåligt och farligt och vridet. Ett enda jävla exempel.
Och jag kommer att se hans blick inte skygga undan när han svarar:
-Det jag har med dig.