Jag kommer ihåg en sak från kemin i högstadiet. Hur magnesium ser ut när det brinner. Bländvitt. Nästintill osläckbart. Eller det är så jag minns det.
Jag kommer inte ihåg varför magnesium börjar brinna men att det gör det som en reaktion på ett annat ämne. Plötsligt sitter jag och googlar reagent. För att jag får för mig att det är det som är problemet. Att vi är reagenter.
Instabila och intuitiva. Skygga som fan. Vi stör varandra så lätt. Det räcker med ett tonfall. Det räcker med en märklig blick.
Jag får för mig och far iväg. Han får för sig och far ut.
Han blir arg och jag får ångest.
Han slår någon på käften och jag ligger med någon.
Sedan säger vi gör inte så. Snälla?
Och det lugnar sig och vi reagerar rätt igen. Han får min puls att sluta skena och jag får honom att sluta tugga sönder sin läpp. Inga panikryck i mörkret och inga märkliga aggressioner.
Och vi är det stabilaste som finns.
Och trygga. Vi glömmer och gömmer. Det där andra. Där vi är vårdslösa. Vi glömmer att den som är kapabel till den ena sortens kärlek är kapabel till lika mycket av den andra. Vi gömmer mina klor och hans huggtänder en stund. Gör oss lena.
Jag älskar honom. Även när jag hatar honom.
Mitt magnesium.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar