# 7

Moderskeppet ringer.
-Det är sol. Jag vill ut, säger hon.
Vi promenerar genom någon sorts sol och någon sorts känsla av rymd. Sparkar i löv som är alla färger. Vi har händerna i fickorna och konstateranden i rösterna.
Moderskeppet ska på begravning imorgon. Någon ska begravas för att han inte orkade längre. Han dödade hellre sig själv än lät livet göra jobbet åt honom.
-Så kan det vara, konstaterar vi och kör händerna djupare i fickorna.
Jag försöker minnas hur han såg ut och det blir mer en känsla av ett mörker i bakgrunden. Någon som inte ville synas. Efterkonstruktion? Säkert. Men ändå, en främmande fågel i en familj som är bullrig och högljudd och slåss om utrymmet.
-Det är vackert, konstaterar vi sedan och står och väger på toppen av någon sorts brant. Och det är det ju. De river någonting och bygger någonting och Årstaviken speglar det och gör det till någonting större än vad det är och på andra sidan Tanto som nästan brinner när solen träffar det som finns kvar av sommaren. På Liljeholmsbrons räcke har någon klottrat ner en historia om herr Kalmar som inte förstod vikten av ett eget träd utan planterade en whiteboardtavla i rabatten och matade pelargonen med sin bortgångna hustrus aska.
-Så kan det också vara, konstaterar vi och undrar lite. Men bara lite.
-Jag börjar trivas här, säger moderskeppet. Det gör nog din far också.
-Och ön finns ju kvar, konstaterar vi.
Sedan står vi och stampar en stund mitt på bron och jag berättar att jag har haft ihjäl en av mina karaktärer just där. Där vi står. Moderskeppet tittar upp.
-Jag kan se hur det finns en poäng med det, säger hon.
Och så smyger jag hemåt och det mörknar eller så är det bara molnen.
Och jag konstaterar att det är sällsamt att känna sig just såhär. Sällsamt men fullt möjligt.
Till freds.