Fredagen den trettonde. Djävulen bor i den här dagen. Djävulen bor i mig den här dagen. Klockan nollfemnollnoll står jag och stirrar på mörkret. Speglar mig.
Mörkt ute mörkt inne mörkt i hjärta mörkt i sinne.
Någonting obekant och elakt viskar vedervärdiga visor i mig, för mig.
En skärva av den svartaste sjukan.
Den sjukaste svärtan.
C rör sig bakom min rygg. Ett blekt skyggt djur. Klockan nollfemnollnoll kan man inte mötas. I ett hjärtslag ser vi varandra i det svarta fönstret, sedan är han borta.
Jag står kvar. Får inte stå kvar. Paralyserad.
Det snor runt därinne. Blank svart päls bygger bo. Gör sig hemmastadd.
I helvete. Inte under mitt skift. Värjer mig.
Isolera de infekterade delarna. Låt dem dö.
Snitta. Frys. Försegla. Klart.
Klockan nollfemnollnoll. Speglar mig i morgonen.
Kallt ute kallt inne kallt i hjärta kallt i sinne.
Det är en djävla dag.
Det var en jävla dag. Det var till och med en ytterst jävla dag. Större kaos än någonsin; Vännen fast i ett SL-tåg i 10 timmar; En kollegas släkting som avled i cancer; En annan vars unge kastade sönder ett fönster; Jag som fick jobba med två heltidstjänster samtidigt i 11 timmar... Som tur för min del så slapp jag det du fick uppleva; att se någon i ett hjärtslag. Då hade jag gått och lagt mig.
SvaraRaderaDet är skönt att det inte längre är fredagen den trettonde. Lördagen den fjortonde verkar mer lovande hittills. Lite mer bubbel och hemmafest. Lite mindre Norén. Önskar det samma för dig.
SvaraRadera